För ett par veckor sedan var vi på hajk men vi har inte skrivit något om hur det gick. Detta ska vi nu råda bot på.
Hajken inleddes lördagsmorgonen, redan i ottan klockan 9. Innan vi åkte från kyrkan så fick alla scouter packa ner en påse kårpackning i sin ryggsäck. När hajken planerades var förhoppningen att kunna bära all packning men när allt kom till kritan så behövde vi ändå en säckkärra (en s.k. ”pirra”). Tack vare att vi fyllde alla ryggsäckar så kunde vi ändå komma undan med att ta tältet, en del mat och en hög ved på kärran.
Vi åkte då ut till Björnreservatet, hängde på oss ryggsäckarna och gick drygt två kilometer till tältplatsen. Var detta en lång sträcka att gå? Låt oss säga att åsikterna varierade utifrån om man övernattade (scouten till vänster på bilden nedan) eller om man bara var med över dagen (scouten till höger).
Att slå upp tältet visade sig vara ganska enkelt, i alla fall när man följde instruktionerna som låg i tältpåsen. Att slå upp ett tält är en mycket bra samarbetsövning, framför allt om man har ett tält som är krångligt att sätta upp. Lyckligtvis hade vi tagit med oss ett av våra moderna tunneltält, stora nog för åtta personer, och därför gick det som sagt ganska enkelt att få upp tälten. Eftersom vi ledare inte gav scouterna speciellt mycket hjälp över huvud taget så får man nog anse att samarbetet fungerade mycket bra. Valde vi en bra tältplats? med tanke på hur ensamma vi var i Björnöreservatet denna gråa helg så hade vi gott om valmöjligheter.
Hajken var som sagt förlagd till Björnö ute på Värmdö. Vi har varit på samma tältplats tidigare och både ledare och yngre förmågor gillar platsen, framför allt som vädret var väldigt fint förra gången vi var där. Tyvärr hade vi inte samma tur med vädret den här gången. Å andra sidan hade vi tur så till vida att det aldrig regnade mer än lite lätt duggregn.
Regnet kom dessutom först efter att vi fått upp tältet och det slutade lagom till vi skulle börja med maten, och eftersom scouter möter svårigheter med gott humör så hade vi tur med vädret eftersom det kunde varit värre. Några av hajkdeltagarna lärde sig dock den hårda vägen att när det är blött ute så är kängor eller gummistövlar är att föredrag framför vanliga gympaskor.
Inför hajken så hade ett par av scouterna önskat få ta märkena Matettan och Mattvåan. För att klara av dessa båda märken ska man visa att man kan följa recept, ha koll på mathygien, kunna planera maten inför en hajk och slutligen även ta hand om disken (vilket i och för sig kan ses som en självklarhet men det är ändå något som ska bockas av i protokollet).
Menyn för den här hajken bestämdes alltså (till stor del) av scouterna själva och såg ut så här:
Lunch: Pastasallad med kyckling och grönsaker.
Mellanmål: Fruktsallad.
Kvällsmat: Risotto med sparris och rostbiff (för övrigt den lyxigaste maten vi någonsin haft på en hajk).
Fika framåt skymningen: Marchmallows, pinnbröd och ”hajkbanan” (grillad banan med choklad).
Frukost: Havregrynsgröt, O’boy och mackor.
Lunch: Grötbullar med kyckling (bröd gjort på havregrynsgröt och kycklingen som blev över från gårdagens lunch).
För att kunna laga mat behöver man många saker, allt från själva ingredienserna till värme och kokkärl. Vi hade med oss både spritkök och ved. Spritkök för att det är snabbt och enkelt. Ved för att det är primitivare och mysigare, och därmed roligare. För att få till en vedbrasa behöver man dock en del ”småved” och lyckligtvis tycker många scouter det är relativt skojigt att hjälpa till med detta eftersom man får använda en kniv, plus att det göra att man får mat snabbare. Självklart är det roligare att använda kniven för att tälja något som man sedan inte eldar upp men ibland är hungern, eller knivintresset, så stort att även ”stick-späntning” blir roligt. Från ett rent ledarperspektiv så är detta är praktexempel på ”att lära genom att göra” – för att få mat behöver man ha eld och man lär sig göra upp eld genom att helt enkelt göra det tillsammans med äldre, förhoppningsvis mer kunniga, människor.
På bilden nedan fixas trästickor för att få fart på elden och lite morötter-med-dipp att äta innan elden faktiskt tagit fart!
Med tanke på hur mycket av tiden som ägnades åt matlagning så blev det inte så mycket tid över till annat men två uppskattade aktiviteter som vi faktiskt hann med var Poi och Split.
Poi är läckert, elegant och imponerande när det visas upp av någon som är duktig på det. Det hela handlar om att man har en två mjuka tyngden, exempelvis ouppblåsta ballonger fyllda med ris, som sitter fast i snören. Dessa ska man sedan snurra runt i snygga figurer och mönster. Enkelt, eller hur!? Det låter i alla fall enkelt men verkligheten visade sig vara en annan. Tur att vi inte gjorde som proffsen och ”jonglerande” med brinnande Poi.
Split är en gammal hederlig scoutlek (som även passar bra för icke-scouter som känner att de inte plågat sig själv eller någon annan på tillräckligt lång tid). Grundtanken är att man står i en ganska tät ring. Genom att kasta en spetsig pinne i marken så markerar man var personen bredvid ska sätta sin ena fot. För varje kast så ska man få personen bredvid att ställa sig lite mer bredbent än tidigare. Man åker ut ur leken när man inte längre kan nå pinnen. Personen som håller ut längst vinner.
För att leken ska bli mer plågsam/utdragen/underhållande så måste varje ”delsteg” vara kortare än pinnen är lång. Om pinnen inte fastnar i marken när den kastas så får personen som den var riktad till flytta ihop benen. Detsamma gäller om pinnen fastnar längre bort än ”en pinnlängd”. Vilka som vann när vi körde leken på hajken? Låt oss säga som så att ett par av tjejerna också är cheer leaders och därför mest tyckte den här leken var uppvärmning…
Söndagen inleddes med att vi, medvetet, kokade alldeles för mycket havregrynsgröt. De extra portionerna använde vi sedan för att göra grötbullar, ett sorts bröd som steks på stekhäll (för att spara vikt hade vi med oss två små plåtar istället). Som vanligt när det gäller scouting så är det viktigt att lära sig nya saker och att pröva nya saker. Något som ibland förvånar är hur smutsiga vissa (barn) kan vara på händerna utan att det bekrymrar de det minsta samtidigt det kan vara rejält motigt att knåda kladdig deg med samma händer. Kan det bero på att det är jobbigt att få händerna rena efterår? Ja, för det är lite svårare att tvätta händerna ute i naturen än hemma.
Tyvärr blev första plåten misslyckad, eller som en av scouterna uttryckte det: ”Vi har gjort egen kol.” Av barmhärtlighetsskäl så väljer vi att inte publicera bilderna på dessa ”rejält brungräddade” skapelser. Istället avslutar vi den här artikeln med en bild som sammanfattar matlagningen på hajken: Nygräddat bröd får symbolisera lyx, arbetsytan i form av en parkbänk får symbolisera ett kreativt användande av omgivningarna (bordet var fullt med disk som torkade) och de ”lätt vitprickiga” skjortärmarna får symbolisera att det inte är en riktig hajk om man kommer hem ren!
